Kyrkotextil

Under vetenskapsfestivalen i april 2005 var jag inbjuden att vara med i en samtalskväll i Göteborgs domkyrka om TEXTIL DESIGN OCH KYRKANS GUDSTJÄNSTSPRÅK. En temakväll om liturgi. Konstnärer och teologer samtalar om utanverk och innehåll i gudstjänsten.

En samtalskväll i Göteborgs domkyrka april 2005

Det här kommer inte att handla så mycket om vad jag har gjort, utan om varifrån inspirationen kommit. Det finns, menar jag, två spår att förstå paramenta. Det första har jag liksom bara vuxit in i, det andra har jag fått upptäcka efterhand. Två textilier här får vara exempel. (en av mässhakarna 2003 och Göteborgs biskopskåpa)

Nu i veckan fick jag i min hand en avhandling – I helig skrud, En studie över Anna-Lisa Odelqvist-Kruses sakrala textilkonst. Det är en avhandling i konstvetenskap av Ulla Mo.

I början av min textila bana var Anna-Lisa Odelqvist-Kruse det stora namnet inom den kyrkliga textilkonsten. När jag bläddrar och läser i avhandlingen förstår jag hur mycket hennes sätt att se på kyrkans textilier har påverkat mig, och troligen många andra.

Några spridda citat ur avhandlingen för belysa just det jag ser har påverkat mig:

Anna-Lisa Odelqvist-Kruses intentioner med sin sakrala textilkonst har varit att skapa textilier, som frambär en andlig gestaltning och ett kristet budskap. (s. 227.)

Motiven är valda med utgångspunkt från den kristna läran. Bildframställningen gestaltar symboliskt ett budskap. (s. 227.)

Det kristna symbolspråket utgör ett utomordentligt viktigt element i Anna-Lisa Odelqvist-Kruses konstutövning. ... Konsten skall utgöra en del av gudstjänsten och vara en förkunnelse i sig. "Min uppgift är att berika Ordet" och "Min konst vill visa vägen till Gud" är uttalanden av henne. (s. 200)

Anna-Lisa Odelqvist-Kruse stod för ett nytt formspråk, men hon byggde samtidigt vidare på den grund som Agnes Branting och Sofia Widén lagt. Jag citerar vidare ur avhandlingen:

De principer och riktlinjer, som Agnes Branting publicerar år 1893 under rubriken Om kyrklig textil konst, blir grundläggande för denna konstart. Det kristna budskapet skall föras fram med hjälp av de liturgiska textilierna, deras färg och bildframställning. Kvalitén är av största betydelse och textilierna måste harmoniera med kyrkorummet. Sofia Widén för dessa tankar vidare till Anna-Lisa Odelqvist-Kruse, som anammar dem med stor entusiasm.

Det som framhålls av alla dessa tre; Agnes Branting, Sofia Widén och Anna-Lisa Odelqvist-Kruse, är att textilierna ska innehålla ett budskap och att det handlar om konst.

När jag för drygt 20 år sedan gjorde mina första kyrkotextilier hade jag med mig detta att de skulle "predika", ha ett kristet innehåll. Jag läste mycket om symboler och "vävde" in dem i mina textilier. Inte så, att jag tog en symbol och mer direkt applicerade den på t.ex. mässhaken utan jag vävde bilder. Tanken kring symboler var viktig för mig. De kan utformas som bil­der, figurer och mönster. Damasttekniken jag använder gör det möjligt att utföra dem direkt i tyget. Och jag är vävare – det är i vävstolen som mönstret och bilderna växer fram.

Med tiden blev det mer och mer att jag ville göra ett vacker tyg, men fortfarande med ett "innehåll". Göteborgs biskopskåpa kan vara ett exempel på det här. Här finns klipporna, ljungen, vatten – av det kan man göra olika teologiska tolkningar, om man så vill. (Lars Eckerdal)

Agnes Branting och Sofia Widén hör samman med Handarbetets vänner och Licium, och det var på Licium som Anna-Lisa Odelqvist-Kruse började sin textila verksamhet under Sofia Widéns ledning. 1953 fick hon anställning vid Libraria. Licium och Libraria har på så sätt båda sina rötter i Agnes Brantings idéer om den kyrkliga textilkonsten.

Agnes Branting gjorde 1892 en resa till Tyskland och besökte flera av de diakonissanstalter som tillverkade paramenta. Hon förde på så sätt med sig deras idéer om den kyrkliga textilkonstens förnyelse till Sverige. Det är broderade textilier, ofta på siden – inspirerade av medeltidens praktfulla broderier, dvs en utsmyckning.

Linjen och traditionen från Agnes Branting är den som fått mest uppmärksamhet här i Sverige. Det är kyrkliga textilier som konstverk. Mässhaken blir en yta att dekorera, att göra till ett konstverk. Mässhaken kan ha olika form – smalare, bredare – men det är dekoren, utsmyckningen man diskuterar.

Men det finns en annan linje som inte fått samma uppmärksamhet och genomslag. Den är svår att få riktigt tag om, eftersom de som studerat och skriver om paramenta är konstvetare. Endast här och där skymtar den här andra linjen fram. Det beror på att "utgångspunkten var konstnärlig-arkeologisk, icke liturgisk-sakramental". Det är fader Gunnar som skriver det i Rundbrev om kyrklig förnyelse 1951. Han är den som först beskrivit de "gedigna, ofta stela, mässhakar med broderier." Han fortsätter:

Vid ett besök detta år i Maria Laach, kanske världens förnämsta liturgiska centrum, fann författaren av dessa rader, att nästan alla fäderna använde en mässhake av egenartad enkel skönhet. Denna låg... i den utsökta formen, det mjuka fallet, den rika vidden. Vid ett besök i den ofantliga skrudkammaren fann man till sin överraskning, att dessa mässhakar voro sydda av ett mjukt tyg,... dekoren var sparsam, men mönstret, det vill säga själva snittet utsökt... Mässhaken är lång och bred med rikt fall, däri ligger dess lugna mjuka skönhet. Det var ingen svårighet att få en noggrann ritning till en sådan mässhake.

Jag har en kopia av ritningen med måtten utsatta. Längden bak är 133 cm och bredden är hela 192 cm! Till Gratia Dei låter han skräddaren i Osby sy mässhakar, inte i den här ofantliga vidden men stora och enbart dekorerade genom kantningar runt om av tyger i olika färger. De är mellan 145 och 152 cm breda och 144 cm långa. De är sydda till honom, som var lång. Det här är omkring 1962 när Gratia Dei invigdes.

De stora vida mässhakarna fader Gunnar såg i Maria Laach hör till benediktinernas liturgiska förnyelserörelse från det tidiga 1900-talet. Man sökte sig bakåt till fornkyrkans formspråk. De liturgiska kläderna borde ses som just kläder. Det var tillskärningen och tygets fall som var det viktiga.

Det här är "kläder för liturgin" - uttrycket har jag från Gordon Lathrop - och jag tycker det är ett bättre uttryck än liturgiska textilier.

Vi har kläder för olika tillfällen, hur vi klär oss ger signaler. Liturgins kläder ger också viktiga signaler. Det märkliga är att detta är inte något kyrkan diskuterar och reflekterar över. I de böcker och skrifter som kommit ut under de senaste 20 åren har antingen det etablerade parament-schemat med de olika s.k. liturgiska färgerna upprepats, eller så har paramenta inte alls behandlats. Mest det senare. På något sätt har man överlämnat åt textilkonstnärerna att arbeta med kyrkans textilier, och då blir det linjen med de "konstnärliga" mässhakarna, inte de "liturgiska", som dominerar.

2003 gjorde jag ett försök att gå i benediktinernas fotspår. Jag gjorde en utställning med åtta mässhakar. En av dem har jag tagit med hit. Utställningen var tänkt som en utgångspunkt till reflektion omkring kyrkotextilierna som kläder. Det var tyget och den relativt stora bredden, 150 och 165 cm, som var det viktiga. Inte alla av dem har s.k. "riktig" liturgisk färg. Även om detta handlade utställningen. Inga symboler fanns på dem. På en av mässhakarna har det nu tillkommit ett litet kors – det beror på att den är tagen i bruk. Eftersom de blev så nära vanliga kläder kände jag ett behov att på något sätt märka ut att det nu hörde till kyrkans kläder.

Det är underligt att den här liturgisk-sakramentala linjen som fader Gunnar berättar om från Maria Laach inte fått något genomslag. Det beror nog på att det var, och är, textilare och konstnärer som driver utvecklingen, och konstvetare som beskriver– kyrkans textilier ser dem främst som konstverk. Det är i konstvetenskap man skriver avhandlingar om kyrkan rum och textilier.

Fader Gunnars idéer finns dock på ett sätt genom alla de präster som på egen hand skaffat möbeltyger och låtit göra enkla mässhakar. Man har strävat efter enkelhet, men förlorat kvalitén. Och det gjorde redan fader Gunnar med mässhakarna till Gratia Dei. Skräddare Svenssons arbete är förnämligt, men valet av tyg gör att verkligheten inte stämmer med beskrivningen från Maria Laach. Min uppfattning av mässhakarna i Gratia Dei grundar sig på att jag har inventerat dem.

Både exemplen med kyrkans textilier som konstverk, mer eller mindre helt utformade av textilkonstnärerna, och de enkla mässhakarna man tillverkat själv, visar på att vi behöver ett samarbete mellan liturger och textilkonstnärer. En ny medvetenhet och reflektion över de kläder som används i liturgin.

I ingressen till den här samtalskvällen står att: Konstnärer och teologer samtalar om utanverk och innehåll i gudstjänsten. Det är inte så ofta som vi talar tillsammans. Jag önskar att det kunde ske oftare och är glad över det här tillfället. Kyrkans textilier –- kläderna för liturgin -– är tillsammans med det liturgiska agerandet och dess gester det som verkligen syns i gudstjänsten. Som utanverk kan de bara ses om man menar att de inte har någon betydelse. Allt har ju både en yta och ett innehåll, ytan visar på innehållet. Både yta och innehåll måste finnas, och får inte ställas mot varandra.

En god design -– fast jag föredrar ordet formgivning -– handlar om att få yta och innehåll att stämma överens. Att ge form åt ett innehåll, att göra saker som är funktionella och tilltalande, det tycker jag är uppgiften. Föremål som är väl lämpade för sitt ändamål och som talar för sig själva.

En gudstjänst, i sin helhet, har en form. Men här får jag lämna över.