Kyrkotextil

Kyrkorumsseminarium "Hur gestaltas det heliga?"
Sigtuna den 24 och 25 augusti 1999.

Textilier i heligt rum

- Var tar man utgångspunkten i arbetet med att utforma de liturgiska plaggen?

- Vad är det att utforma - eller gestalta - föremål som används i gudstjänsten?

- Ska man gå in i en tradition eller ska man gestalta sina egna tankar och idéer?

Frågorna har blivit fler och fler ju längre jag har hållit på med kyrkans textilier. De har varit mitt huvudsakliga arbetsområde i 20 år. För mig är det naturligt att gå in i traditionen, men det blir också allt viktigare att gå vidare. Det finns en svårighet i svenska kyrkan och det är - paradoxalt nog - den fullständiga frihet som finns vad gäller den liturgiska skruden. D.v.s. det finns ingen officiell reglering, alla har sin frihet att göra som de vill. Samtidigt vet vi alla att det finns en mycket fast ordning, den som lärs ut till alla kyrkvärdar och som finns i Verbums kyrkoalamanacka.

På grund av den här svårigheten efterlyser jag en teologisk reflektion. Den liturgiska och musikaliska reflektionen har sina företrädare, men vi saknar ännu den som liturgiskt/teologiskt reflekterar över de liturgiska plaggen.

Om man vill gå in i en tradition var tar man utgångspunkten? Från första början, med den allra tidigaste kyrkan i antiken där de liturgiska plaggens ursprung finns, eller här hemma för ungefär hundra år sedan med de medeltida former som då infördes.

Svensk utveckling från sekelskiftet
Den svenska utvecklingen kan man läsa om hos Stolt, Estham och Rosengren. När man läser om återupptäckten av kyrkans textilier och kyrkoårets färger får man ett nästan överväldigande intryck av allt som skedde från sekelskiftet och ett halvt sekel framåt. Nyupptäckandets glädje präglade arbetet med att återinföra färger och olika liturgiska plagg och på så sätt skapa en rikare gudstjänst. Istället för den under 1800-talet vanliga stela mässhaken introducerades nu en medeltida, vidare form. Ateljéer inrättades och textilkonstnärer skapade textilier av hög kvalité.

På 1950-60-talet tycks en brytpunkt inträffa i utvecklingen. Man märker det vid en parallell-läsning av textillitteratur, böcker om gudstjänstförnyelse, handböcker för kyrkvärdar, liturgihandböcker och vid bläddrandet i diverse kyrkliga tidskrifter. Fram till mitten av sextiotalet är de kyrkliga textilierna något som man räknar med inom textilkonsten. Därefter blir de på något sätt "kyrkliga" och konstvärlden tappar intresset. I boken "Svenska textilier 1890 - 1990" har Margareta Ridderstedt skrivit det avslutande kapitlet om kyrkotextilen. När boken kom ut skrevs i en recension: Sist finns ett kapitel med kuriosa.

Det märkliga är att även kyrkan tappar intresset. Inte så att kyrkvärdar och församlingar slutar intressera sig, tvärtom. Men från och med att det tjugoåriga arbetet med förnyelse av kyrkohandboken börjar, på slutet av sextiotalet, blir kyrkans allt överskuggande intresse gudstjänstordningar, formuleringar, lekmännens ökade delaktighet, om prästen ska stå framför eller bakom altaret. Men vad prästen ska ha på sig är inte något som kyrkan diskuterar och reflekterar över. I de böcker och skrifter som har kommit ut de senaste 20 åren har antingen det etablerade paramenta-schemat upprepats, eller så har det inte alls behandlats. Mest det senare.

Var sekelskiftets företeelse "Förnyelse eller Gothic revival"?
Men vi återvänder till förra sekelskiftet. Varifrån kom impulserna och varför fick de liturgiska plaggen just den skärningen och de färgerna? Svårigheten med att sätta in de liturgiska plaggen i idéströmningarna är, att om de nämns så är det mer i förbigående. Man får försöka läsa mellan raderna. Bakom det som hos oss brukar kallas "förnyelse" låg det som man i engelskspråkiga välden kallar "Gothic revival".

I den engelskspråkiga textil-litteraturen används alltså inte ordet förnyelse utan Gothic Revival. Och den ligger längre tillbaka än förra sekelskiftet. På 1830-talet fanns i England Oxfordrörelsen och samtidigt bildades Cambridge Camden Society som främst intresserade sig för gudstjänstens utformning. Man ansåg att gudstjänsten och liturgin hade utarmats i och med reformationen och renässansen. I den medeltida konsten och liturgin fann man idealet. Man såg gotiken - och framför allt höggotiken - som den sanna uttrycksformen för den kristna tron. Förnyelsen av gudstjänsten kom att präglas av gotikens uttrycksformer.

Samtidigt med den engelska, som var både anglikansk och katolsk, fanns inom den romersk-katolska kyrkan på kontinenten en liturgisk rörelse som räknar sitt ursprung hos Dom Prosper Guéranger och klostret i Solesmes på 1830-talet. Man ville restaurera klostrens gudstjänstliv och såg den medeltida gudstjänsten som en förebild. Församlingens aktiva deltagande betonades. Även denna rörelse uppstod i en tid som tog sina ideal från medeltiden, så det är kanske inte alltför fel att anta att detta gällde även utformningen av textilierna.

Dessa rörelser är bakgrund till det som händer i Sverige från sekelskiftet och framåt. Den gotiska formen var redan återinförd på kontinenten och nu fylls våra kyrkorna med textilier efter medeltida förebilder. Den gotiska formen på mässhake blir den etablerade

Den internationella utvecklingen
Den form på mässhaken som vi tog upp här hemma har vi fortsatt med. Men på kontinenten har utvecklingen av de liturgiska plaggens former gått vidare. Jag har mött den framför allt i engelsk och amerikansk litteratur. Och det är konstvetare och textilare som skriver. Några ord om utvecklingen från mitten av 1900-talet utanför Sverige kan vara på sin plats för att förstå vad som nu är på gång här hemma.

Den bok jag senast har fått tag i är skriven av Marion Ireland som är en amerikansk textilkonstnär som också studerat konsthistoria och religion. 1971 gav hon ut en stor innehållsrik bok "Textile Art in the Church". Hon skriver inte enbart om amerikanska förhållanden utan också om utvecklingen i Europa. Det finns förhållandevis mycket svenskt material i boken.

Hon beskriver tendenserna:
Det fristående altaret med celebranten vänd mot församlingen har resulterat i en mässhake som är åtminstone lika dekorerad framtill som på ryggen. Trenden går mot den antika peanulans fulla, vida form.

Mycket av mässhakens skönhet som plagg kommer sig av tygets drapering, vilket i sin tur beror på plaggets skärning. 1800-talets strävan att återgå till mässhakens ursprungliga form resulterade dock endast i ett återupplivande av den gotiska formen. Idag är man mer uppmärksam på skönheten i ett vackert fallande tyg och mindre på att förse den med symboler, eftersom mässhaken och stolan är symboler i sig själva. Många av de bästa liturgiska plaggen av idag saknar de symboler som tidigare ansågs nödvändiga.

Om stolan skriver hon att trenden är mot den smalare stola som var bruklig i början av 1100-talet.

Stora, generösa mässhakar är vad man möter på bilderna i engelska och amerikanska textilböcker som givits ut nu på 90-talet. Och studerar man postorderkatalogerna för kyrklig textil så ser man samma stora mässhakar. Det är inte den ursprungliga paenulans skärning, men en återgång till ett rikt skuret plagg, där det är just ett plagg och inte en stelt underlag för en dekoration.

Tendensen att söka sig tillbaka till de liturgiska plaggens ursprungliga former möter man från slutet av 40-talet. En förgångsgestalt är sr Augustina Flüeler i Schweitz som var den första att återuppta den antika paenulans form.

Några nedslag har jag sett här hemma - de s.k herdemantlarna kring 1970, fader Gunnars stora mässhakar i Gratia Dei 1962 och den mässhake som Licium i år broderat till biskop Martin Lind i Linköping - den är nästan 180 cm bred. Men detta är undantag.

Även stolorna har fått en ny utformning. Man har inte bara gått tillbaka till den långa, smala medeltida formen, utan nu finns även en bred stola - upp mot 15 cm bred - som är skuren som ett V i nacken. Efter Andra Vatikankonciliet bär både präster och biskopar i romersk-katolska kyrkan stolan hängande rakt - som tecken på att de har del av samma herdeämbete. Enligt uppgift är det detta nya bruk som har gett upphov till den allt bredare stolan. När den hänger rakt kan den göras bredare än när den bärs korsad.

Norge
När man i Norge 1980 beslutade om en ny prästdräkt - den svarta samarien med sin vita pipkrage ersattes av alba och stola - hämtade man förebilderna för alban och stolan från kontinenten, inte från det som vi kallar nordisk tradition. Det blev en stola av den bredare sorten som vann insteg. Det är föreskrivet att den ska hänga rakt, inte korsad. Alban påminner om den engelska "cassock alb" och kallas i Norge för "den økumenske alba".

Man fastställde också detaljerade föreskrifter om plaggens utseende. Material, utförande, färger och symboler ska dessutom godkännas av biskopen.

Den prästdräkt som infördes 1980 medförde ett mycket stort uppsving för kyrkotextilkonsten i Norge. Inte främst för att prästerna behöver egna stolor, utan för att intresset väcktes för kyrkornas behov av nya mässhakar och antependier.

Nya bruk i Sverige
Stolan kan vara ett gott exempel att fundera över när det gäller nya former och bruk. Att plaggens form har varierat under århundradena är väl inget att förundra sig över - även kyrkliga plagg påverkas av moden. Men den nya breda formen av stola är inte bara en ny form, utan med den har stolan börjat användas på ett nytt sätt - det förekommer att den läggs utanpå mässhaken. Första gången jag blev varse bruket var i Slabbinck-katalogen för flera år sedan. Det kallades där overlay stole. Den vanliga smala som bärs under mässhaken kallades inside stole. I den senaste katalogen nämns bara att en mässhake kan leveras med inside stole. För övrigt är katalogen fylld av breda stolor med stora, dominerande broderier.

På seminariet "Nordisk kirketekstil" 1998 i Trondheim redogjorde Päikki Priha för textilierna till ett litet kapell i Karelen. Det är en enkel vit mässhake med stolor i de olika liturgiska färgerna att använda utanpå mässhaken - både som en kyrkoårsmarkering och som en dekoration. Detta presenterades som en lågprisvariant.

Bruket kommer från den romerska kyrkan. För något år sedan fick jag uppgifter om att det inte alls var något allmänt accepterat bruk, men nu sägs att det är helt accepterat. Det finns några olika förklaringar på bruket. Först och främst har det samband med bruket av concelebration där alla prästerna är iförda mässhakar. Ofta har då huvudcelebranten en mer dekorerad mässhake med stolan buren under, medan de övriga prästerna har enkla mässhakar "som då ser väl enkla ut, det är vackrare med stolan utanpå". Det vackra är den ena förklaringen, den andra är att ibland kan det vara svårt att se skillnad på prästernas mässhakar och diakonernas dalmatikor, som på lite avstånd liknar de stora, vida mässhakarna. Därför stolan utanpå.

Det här sättet att bära stolan utanpå mässhaken är redan i bruk hos oss. Jag har inte själv haft tillfälle att fråga om motiveringen. Men av de glimtar jag hört är att då kan man ha en enkel mässhake och ändå visa kyrkoårsfärgen. Och den enkla mässhaken blir på så sätt vackrare. Det finns också tankegångar om att det vore bra med enkla mässhakar till alla de övriga prästerna som deltar.

Spontant tycker jag att det här känns lite betänkligt. Kan stolan samtidigt vara en dekoration som visar på kyrkoåret och ett ämbetstecken? Ska ämbetstecknet vara det mest iögonenfallande? Ska det vara ekonomi och estetik som är skälet till en förändring? Jag tycker tiden är inne för en reflektion - en teologisk reflektion.

Det sägs att ett av skälen till att använda stolan utanpå mässhaken är att markera kyrkoåret. Men varför har markeringen av kyrkoåret med ett färgschema blivit så viktig att den på något sätt blivit den överordnade principen för alla plagg och textilier i kyrkorummet?

Jag har funderat över om färgen mer blivit ett pedagogiskt hjälpmedel än något som har med gudstjänstens gestaltning att göra. Jag har läst beskrivningar över kyrkoårets färger där överhuvudtaget ingenting har nämnts om textilier eller plagg, utan bara om färger. Till slut undrar man vad som ska ha färg - en lös skiva någonstans eller vad? Jag tror inte att gudstjänsten är tillfället för sådan pedagogik.

Jag vill att det är textilierna som har färg och inte kyrkoåret. Det behövs en reflektion på grund av det schematiska användandet av s.k. kyrkoårsfärg. Nu tar man "dagens färg" oberoende av gudstjänstens karaktär.

Med en så statisk färgkanon har vi kommit mycket långt bort från att man med textilier visar på skillnaden mellan fest och fasta. Tidigare var den övergripande principen att man använde den vackraste och praktfullaste mässhaken, oberoende av färg, på de största helgdagarna och de gamla och slitna på söndagar av lägre grad. Enligt Cross "Dictionary of the Christian Church" (1977) är det numera tillåtet inom den romersk-katolska kyrkan att använda de bästa textilierna på de största dagarna.

Vad jag som tillverkare av kyrkotextil önskar är kyrkans reflektion över hur framför allt prästens plagg kan bäras och hur vi använder oss av färgen i gudstjänsten. Det skulle kunna vara någonstans mitt emellan hur det är i Norge och hur det nu är hos oss. Där finns en strikt reglering som man inte bryr sig så mycket om - här finns inget bestämt, men alla vet ändå precis hur det ska vara.

Jag vill peka på att det är angeläget att kyrkan på något sätt har en hållning i de här frågorna. Det kommer inte innebära att det blir enklare för mig som textilare, för det allra enklaste är ju att följa det stereotypa och schematiska.

Mest av allt önskar jag att den textil, som med sin färg och form är det mest synliga i gudstjänsten, åtminstone för oss som sitter nere i kyrkbänken, ska bli mer synliggjord också i de teologiska samtalen. Därför är jag mycket glad över det här seminariet - och den fortsättning som jag ser som nödvändig.